Reformationen i Sverige inleddes på 1520-talet och beseglades vid Uppsala möte 1593. Den lutherska läran hade knappast folkets stöd. Tvärtom, allmogen ville ha kvar sina rosenkransar, helgonbilder och pilgrimsfärder. Men reformatorerna fick hjälp av statsmakten i arbetet med att införa den nya ordningen. Denna statsmakt genomgick samtidigt en förändring i och med att Gustav Vasa blev kung och lade grunden till den tidigmoderna svenska staten, där makten centraliserades (på lokala eliters och kyrkans bekostnad).

Sverige hade sedan slutet av 1300-talet ingått i en nordisk union. Den siste unionskungen var den danske Kristian II - också känd som Kristian Tyrann - som 1520 lät avrätta sina motståndare vid Stockholms blodbad. Efter denna händelse startade Gustav Eriksson Vasa tillsammans med dalkarlarna ett uppror mot kung Kristian. Han lyckades besegra danskarna, och den 6 juni 1523 valdes han till svensk kung.

Året därpå utnämnde kungen Olaus Petri till Stockholm stads sekreterare. Olaus fick också möjlighet att sprida reformationens budskap genom att predika i Storkyrkan. Vid sin sida i reformationsverket hade han Laurentius Andreae, kungens kansler och främste rådgivare.

Gustav Vasa själv var helt ointresserad av religion, men han förstod att den lutherska läran kunde vara till politisk och ekonomisk nytta. Sverige hade stora skulder till Lübeck, och kungen såg en möjlighet att förbättra rikets finanser genom att dra in egendom från kyrkor och kloster. Under åren 1523-24 begärde han stora "silverhjälper" från kyrkan, vilket naturligtvis väckte protester. Kungen fick då hjälp av Laurentius Andreae, som i ett brev till Vadstena kloster 1524 försvarade den kungliga politiken med följande motivering: eftersom kyrkan är samma sak som de troendes gemenskap, är kyrkans egendom folkets egendom, och därför har kungen rätt att använda denna egendom till statliga ändamål. Här framgår alltså tydligt hur Gustav Vasa i sina politiska strävanden kunde dra nytta av reformatorernas lära.

Den kraftfullaste motståndaren till reformationen och till kungens kyrkopolitik var biskop Hans Brask i Linköping. Han manade folket att motsätta sig den nya läran, och från sitt tryckeri i Söderköping spred han antilutherska skrifter. Gustav Vasa stängde därför tryckeriet 1526, och från den tiden hade kungen monopol på landets tryckpressar.

Vid riksdagen i Västerås sommaren 1527 lyckades Gustav Vasa genomdriva ett antal beslut som drastiskt minskade kyrkans politiska makt och dess ekonomiska resurser. Biskoparna skulle överlämna sina slott till kungen, och de förbjöds att rida med större följen än vad kungen tillät. De skulle av sina överflödiga inkomster avstå "ett stycke penningar" till kungen. Likaså skulle domkyrkor och vissa kloster överlämna sina överflödiga inkomster till kungen. Dessutom skulle adeln återfå all egendom som den hade donerat till kyrkan efter 1454.

Förutom recessen (riksdagsbeslutet) utfärdades en ordinantia (förordning), där kyrkans makt ytterligare beskars. I praktiken innebar bestämmelserna att kronan övertog förvaltningen av kyrkans och klostrens egendomar. Biskoparna förlorade dessutom sina platser i rikets råd, vilket ytterligare minskade deras inflytande. I Västerås recess fastslogs också att Guds ord skulle "renliga predikas". Det har ibland tolkats som ett beslut om att införa lutherdom i Sverige. Men detta är en allmän formulering, som kunde förekomma vid kyrkomöten även före reformationen. I Västerås recess och ordinantia nämns det faktiskt inte något om förhållandet till påvestolen. Hela den kyrkliga organisationen och klosterväsendet behölls, och inga förändringar i kulten gjordes.

Reformationen var alltså inte genomförd i och med riksdagen i Västerås. Men biskop Brask, som hade varit katolicismens främste talesman i Västerås, insåg vartåt det lutade och lämnade därför landet. Han bosatte sig i Polen och fortsatte där att agitera mot Gustav Vasa och reformationen.

Gustav Vasa hade varit kung i över fyra år innan han lät sig krönas i Uppsala domkyrka i januari 1528. Kröningspredikan hölls av Olaus Petri. I de medeltida kröningsceremonierna hade det ingått en kröningsed, där kungen lovade att bibehålla biskoparnas makt och kyrkans privilegier. Denna formulering var dock betecknande nog struken i Gustav Vasas kröningsed.

Efter hand som landets olika biskopsstolar blev vakanta besattes de, i enlighet med kungens önskan, av präster med lutherska sympatier. Även om ingen officiell brytning med påvestolen hade proklamerats, så skedde i realiteten en sådan genom att man 1528 vigde biskopar utan att invänta påvens bekräftelse. Dessutom hade Gustav Vasa redan några år tidigare kommit i konflikt med Rom angående biskopstillsättningar. Kungen hade nämligen 1523 utsett Johannes Magnus till ny ärkebiskop, men påven ville inte ge denne sin bekräftelse. Johannes Magnus fick därmed en svag position gentemot kungen och var för övrigt ändå inte speciellt angelägen om att opponera mot vare sig kungamakt eller reformation. Han var dock inte heller anhängare av den lutherska läran. 1526 reste han utomlands och återvände sedan aldrig till Sverige.

1531 vigdes i stället Laurentius Petri, Olaus Petris yngre bror, till ärkebiskop. Trohetseden till påven uteslöts ur riten, och Laurentius Petri anslöt sig öppet till lutherdomen. Därmed blev han Sveriges förste lutherske ärkebiskop.

Beträffande gudstjänstlivet skedde förändringarna ganska långsamt. Vid ett kyrkomöte i örebro 1529 fattades inga beslut som hade någon större betydelse för reformationen. Men på kyrkomötet i Uppsala 1536 beslutades att mässan skulle firas på svenska, vilket var ett klart steg i reformatorisk riktning. (Observera dock att man predikade på svenska även under medeltiden. Det var bönerna som var på latin.)

Perioden 1538-43 kallas "den tyska perioden" på grund av att Gustav Vasa då hade några inflytelserika tyska ämbetsmän vid sin sida. De främsta var Conrad von Pyhy, som blev kungens kansler, och Georg Norman, som blev superintendent över kyrkan och därmed fick ett stort inflytande över dess organisation. Norman utarbetade en kyrkoordning, landets första protestantiska, efter tysk förebild. Han ansåg att kungen skulle vara kyrkans överhuvud, en uppfattning som naturligtvis passade Gustav Vasa mycket bra. Kungen hade vid det laget kommit i konflikt med reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae, som till skillnad mot Norman ställde sig kritiska mot kungens allt ökade makt. Konflikten ledde till en rättegång 1539, där Olaus Petri och Laurentius Andreae anklagades för högförräderi. De dömdes till döden men benådades mot dryga böter.

Det var inte bara kyrkans representanter som kritiserade kungen. I synnerhet bönderna, men även vissa adelsmän, reagerade mot kungens politik, och Gustav Vasa var flera gånger tvungen att slå ned uppror. Motiven till dessa resningar var blandade, men de vanligaste klagomålen gällde kungens skatter och hans kyrkopolitik.

Den sista och allvarligaste av dessa resningar mot Gustav Vasa var Dackefejden, det största bondeupproret i svensk historia. Det leddes av Nils Dacke och började i Småland på hösten 1542. Orsaken till upproret uppgavs av Dacke själv vara de ökade skatterna och fogdarnas konfiskation av kyrkans egendom. (Kungens fogdar tog helgonbilder, krucifix, reliker, klockor, kalkar. Prästernas mässhakar syddes om till kläder åt kungens barn. Klostren revs och av stenarna byggdes Vasaborgar, etc., etc.) Smålänningarna klagade också över att gudstjänsten hade blivit så torftig: "ett barn kunde snart vid en dygnvagn vissla en mässa fram". Dacke hade till en början framgång. Han lyckades gripa makten i Småland, belägra Kalmar och inta Öland. Men på våren 1543 besegrades han av Gustav Vasas trupper och blev ihjälslagen.

 

Kalmar slott, Sveriges bäst bevarade renässansslott. Gustav Vasa och två av hans söner, Erik XIV och Johan III, byggde om den medeltida borgen till ett praktpalats värdigt en renässanskung.

Genom Västerås arvförening 1544 blev Sverige ett arvsrike. När Gustav Vasa dog 1560 efterträddes han därför av sina söner, först Erik XIV (1560-68) och sedan Johan III (1568-92). Den senare var starkt dragen till katolicismen. Han inbjöd jesuiter till Sverige och hoppades på en återförening med Rom. Han införde en ny liturgi, som var nära anknuten till den katolska. Kungen mötte dock kraftigt motstånd från det protestantiska prästerskapet, och vid Uppsala möte 1593 avskaffades hans liturgi. Vid detta kyrkomöte antogs den Augsburgska bekännelsen, alltså den lutherska kyrkans bekännelse. Den katolska läran förkastades som "påvens gruvliga villfarelse", och likaså avsade man sig "calvinisters villfarelser". Besluten vid Uppsala möte innebar att reformationen i Sverige fick sitt slutliga sigill.

Förf. Elisabeth Lundqvist

Mer om reformationen i Sverige på Internet:
Svensk bibelhistoria - 1500-talet