Reformationen på 1500-talet innebar att kristna som var missnöjda med de rådande förhållandena i katolska kyrkan bröt med påvestolen och bildade egna samfund. Dessa nya samfund kan med en samlande term betecknas som "protestantiska".

Man kan tala om flera olika sådana protestantiska reformationer, eller om flera reformationsriktningar:

1. Den lutherska reformationen
2. Den reformerta reformationen
3. Den anglikanska reformationen
4. Den radikala reformationen

Reformer genomfördes även inom katolska kyrkan under 1500-talet. Denna förnyelse kan betecknas som "den katolska reformationen", men vanligare är att man kallar den "motreformationen". Till de fyra protestantiska reformationsriktningarna kan vi alltså lägga

5. Den katolska reformationen (= Motreformationen)

Bild: Kyrkans splittring
Bild: Europas religiösa splittring 1560

I det följande kommer dock termerna reformation, reformator och reformatorisk endast att syfta på de protestantiska riktningarna. Och fastän man kan tala om flera protestantiska reformationer, kommer i det följande ordet "reformation" (i singular) att användas för att beteckna skeendet då ett antal grupper bröt sig ur katolska kyrkan och startade egna samfund.

Bakgrund till reformationen

Schablonbilden av reformationen är att katolska kyrkan befann sig i djupt förfall och att Luthers reformer innebar ett återvändande till urkyrkans fromhet. Det finns en viss sanning i detta, men bilden är överdriven. Det fanns många fromma människor i katolska kyrkan vid tiden för reformationen, både bland lekmän och präster, och det fanns personer i kyrkan som arbetade för att reformera den – utan att bryta sig ur den. Man kan också diskutera i vilken mån Luther återgick till urkyrkan och i vilken mån han inte gjorde det utan slog in på nya vägar. Den diskussionen lämnar vi dock åt sidan här.

Det är riktigt att det fanns ett förfall inom katolska kyrkan vid tiden för reformationen. Några av renässanspåvarna var verkligen inte Guds bästa barn; de hade älskarinnor och barn, de intrigerade och mutade sig till ämbetet, de levde i överflöd och såg till att släktingar och bekanta fick fina positioner. Värst av alla var Alexander VI (påve 1492-1503), vars son Cesare Borgia stod modell för Machiavellis idealfurste. Påvedömet hade dessutom förlorat i anseende dels genom påvarnas så kallade babyloniska fångenskap (1309-77), då påvarna bodde i Avignon i stället för i Rom, dels genom den så kallade Stora Schismen (1378-1417), så det fanns två (och vid ett tillfälle tre) påvar som inte erkände varandra.

De protestantiska reformatorerna var inte de första som uttryckte missnöje med katolska kyrkan. Under medeltiden hade både kyrkans ledning och lära kritiserats från olika håll. Det är dock viktigt att urskilja två olika typer av kritik mot kyrkan.

Den första formen av kritik framfördes av personer som var lojala mot kyrkans ledning och inte ifrågasatte påveämbetet eller beslut fattade på kyrkomöten. Kritiken gick ut på att kyrkans män inte levde som de lärde, att de var moraliskt förslappade och inte tog Kristi budskap på allvar. På 1300-talet var den heliga Birgitta en bland dessa kritiker – hennes brev till påvar oh kardinaler var inte nådiga! En annan sådan kritiker var Savonarola i Florens vid 1400-talets slut.

Den andra formen av kritik ifrågasatte hela katolska kyrkan som organisation. Kritiken riktades mot påvens ställning som kyrkans ledare, mot föreställningen att kyrkomöten kan fatta ofelbara beslut och mot den kyrkliga lära som utvecklats under århundradena. Bland dessa kritiker finner vi John Wycliffe i England och Jan Hus i Böhmen i slutet av 1300-talet och början av 1400-talet. Dessa reformivrare kan betraktas som förelöpare till 1500-talets reformatorer.

En annan viktig bakgrund till reformationen utgörs av renässanshumanismen. Humanisterna ogillade ofta det medeltida filosofisk-teologiska systemet, som innebar att kyrkans lära vävdes ihop med Aristoteles filosofi. Detta så kallade skolastiska system presenterades i långa, torra och pedantiska utläggningar, som var fjärran från de retoriskt utformade texter som humanisterna beundrade.

Förutom att humanisterna nedvärderade den medeltida skolastiken, ifrågasatte de också den latinska översättningen av bibeln, Vulgata, som kyrkan sanktionerade. Grekiskkunniga humanister, som gått till källan (Ad fontes!) ansåg sig ha funnit fel i översättningen av Nya testamentets grekiska originaltext.

Humanisternas intresse för textkritik resulterade också i att Lorenzo Valla kunde avslöja att "Konstantins donation" var ett falsarium. Det innebar ett ytterligare slag mot kyrkans trovärdighet.

Reformatorernas lära

Följande lista anger några viktiga punkter i reformatorernas lära. Punkterna är gemensamma för lutherska, anglikanska och reformerta kyrkor:

• Sola Scriptura – Skriften allena är auktoritet
inte kyrkans tradition, inte påvar och koncilier
varje individ kan själv tolka Bibeln
• Sola Gratia – av nåd allena blir man rättfärdig, man kan inte förtjäna det
• Sola Fide – genom tro allena blir man rättfärdig, inte genom gärningar
• Predikan är viktigare än nattvard (det är tvärtom hos katoliker)
• Hela gudstjänsten skall vara på folkspråk
(i katolsk mässa var böner och sånger på latin
man predikade dock inte på latin, utan på folkspråk!)
• Bara två sakrament: dop och nattvard
(katolska kyrkan har sju sakrament: dop, konfirmation, nattvard, bikt, äktenskap, prästvigning, de sjukas smörjelse)

Den lutherska reformationen

Den lutherska, eller luthersk-evangeliska, reformationen, inleddes i Tyska riket 1517, då Martin Luther spikade upp 95 teser om avlatshandeln på porten till Slottskyrkan i Wittenberg. Luther angrep inte avlaten i sig, utan missbruket av den.

OBS! I ett protestantiskt land som Sverige råder vanligen stora missförstånd om avlat. Avlat innebar INTE att man köpte syndernas förlåtelse!

Läs gärna artikeln Den missförstådda avlaten av Anders Piltz och Ulf Jonsson

Luthers konflikt med den katolska kyrkan kom att handla om främst två saker:

1. förhållandet mellan tro, gärning och frälsning
2. påvens och kyrkomötenas auktoritet i kyrkan.

1. Luther hävdade med emfas att det är enbart genom tron som en människa blir frälst, gärningar spelar ingen roll i detta avseende Katolska kyrkans lära skilde sig egentligen inte speciellt mycket från den lära som Luther propagerade för. Kyrkan lärde att det krävs tro för att bli frälst, enbart gärningar räcker inte. Men den troende måste också göra goda gärningar, annars är hans/hennes tro inte äkta. En skillnad mellan Luther och katoliker fanns emellertid i uppfattningen om människans förmåga att säga ja eller nej till Gud. Enligt Luther är människan så fördärvad efter syndafallet att hennes vilja är trälbunden, hon kan inte välja Gud, hon är oförmögen att samarbeta med Gud för sin frälsning. Enligt katolska kyrkan har människan en fri vilja, hon kan välja att säga ja eller nej till Gud, hon kan samarbeta med Gud för sin frälsning. Kort sagt: enligt Luther beror allt på Gud, människan kan inte påverka sin frälsning, Gud har redan bestämt vilka som skall frälsas.

Luthers lära om den trälbundna viljan förde honom i konflikt med Erasmus. Detta behandlas mer på sidan Reformation och humanism.

2. Luther hävdade att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten i kyrkan, Bibeln står över påven, kyrkomöten och kyrkans tradition. Luther menade att var och en själv kan förstå vad Bibeln lär, det behövs ingen kyrklig myndighet som uttolkar det som står skrivet.

Katolska kyrkan hävdade däremot att den enskilde kunde missuppfatta det som står i Bibeln och att Gud därför har överlåtit åt kyrkan att tolka den. Den lära som utvecklats under århundradena och fastslagits på kyrkomöten kan man lita på, enligt katolsk uppfattning.

Luthers ifrågasättande av den katolska kyrkans auktoritet i trosfrågor ledde oundvikligen till en brytning. I denna brytning fick han stöd av flera tyska territorialfurstar, som ville markera sin självständighet mot påven och den katolske kejsaren. Trots att Luther hade utarbetat en lära om att det världsliga och det andliga måste åtskiljas skarpt (tvårikesläran eller regementsläran), blev han i praktiken beroende av detta stöd från de världsliga furstarna.

Vid religionsfreden i Augsburg 1555 beslöts att det var den lokale furstens religion som skulle råda inom hans landområde: cuius regio, eius religio (=den vars område, hans konfession). Det innebar med andra ord att det var statsmakten som skulle bestämma religionen. Undersåtar som var av annan religion fick dock rätt att utvandra.

Den lutherska läran spred sig till Norden. Läs mer om det på sidan Reformationen i Sverige.

Den reformerta reformationen

Den reformerta reformationen påbörjades av Zwingli i kantonen Zürich i Schweiz. Zwingli bröt med den katolska kyrkan 1523 genom att inte följa kyrkans påbud om fasta; han ville endast hålla fast vid bruk och ceremonier som hade stöd i Bibeln. Zwingli ansåg – till skillnad mot Luther – att bilder ej skulle förekomma i kyrkan. Han hävdade att bilder lätt leder bort tankarna från Guds Ord, och han hänvisade till bildförbudet i Gamla testamentet. Överhuvudtaget spelade Gamla testamentet en större roll för de reformerta reformatorerna än för Luther.

Också i synen på förhållandet mellan stat och kyrka skilde sig Zwingli från Luther. Luther hävdade att dessa skulle skiljas åt (i realiteten blev det dock inte så, se ovan), medan Zwingli gärna såg en världslig inblandning i kyrkliga angelägenheter: rådet i Zürich skulle genomföra reformationen och leda kyrkan.

En ytterligare skillnad mellan Zwingli och Luther gällde nattvardssuppfattningen. Luther hade en annan uppfattning än katolska kyrkan om vad nattvarden innebär. Enligt katolsk tro förvandlas bröd och vin till Kristi kropp och blod (så kallad transsubstantiation), det är inte längre bröd och vin, det bara ser ut så. Enligt Luther är det fortfarande bröd och vin, men under nattvardsceremonin finns Kristus reellt närvarande i brödet och vinet (så kallad konsubstantiation). Zwingli hade en helt annan syn: enligt honom är nattvarden endast en symbolisk åminnelsehandling, det är inte fråga om någon förvandling av brödet och vinet. Vid en disputation i Marburg 1529 försökte Zwingli och Luther uppnå samförstånd om nattvarden, men det lyckades inte.

Zwinglis anhängare försökte utbreda reformationen till övriga Schweiz, vilket ledde till krig med de katolska kantonerna. Zwingli var med som fältpräst, och vid en strid 1531 stupade han.

Den reformerta reformationen i Schweiz fullföljdes av Calvin. Han hade brutit med katolska kyrkan i Frankrike och anlände till Genève 1536. Där införde han en så sträng kyrkotukt att invånarna drev iväg honom efter några år. Han ombads dock komma tillbaka 1541, och utvecklade då reformationen under stränga former, med hård askes. Bilder, krucifix och altaren togs bort från kyrkorna, och en enkel liturgi – utan instrumental musik – infördes.

Calvins Genève var en teokrati: det andliga och det världsliga vävdes samma. Bibeln skulle utgöra norm också för det världsliga samhället, och dissidenter slogs ned med hårda metoder.

Beträffande nattvarden delade Calvin varken Luthers eller Zwinglis syn. Calvin hävdade - till skillnad mot Zwingli – att Kristus verkligen är närvarande i nattvarden. Men till skillnad mot Luther, menade Calvin att denna Kristusnärvaro inte är reell utan andlig, spirituell.

Kalvinismen spreds till Frankrike, där dess anhängare kallades hugenotter. Den spreds också till bland annat Nederländerna och Skottland. I alla dessa tre länder stred kalvinisterna mot katolska regimer. I Frankrike innebar det långvariga och blodiga religionskrig, i Skottland och Nederländerna lyckades kalvinisterna besegra den katolska överheten.

Bild: Frankrikes religiösa splittring

Den anglikanska reformationen

Reformationen i England gick till på ett liknande sätt som i Sverige: den lyckades på grund av att den hade stöd av en kung som insåg att han kunde öka sin makt genom de reformatoriska förändringarna. Henrik VIII lösgjorde 1525 den engelska kyrkan från Rom, och år 1531 blev han förklarad för "Supreme head of the Church". Kungen blev alltså kyrkans överhuvud, han fick makt att bestämma över hela den engelska kyrkan. Henrik VIII var dock knappast intresserad av teologi, det var politiska och ekonomiska skäl som drev fram brytningen med Rom. Under drottning Elisabeth I fick den anglikanska kyrkan sin slutliga form. Den har drag från luthersk, reformert och katolsk fromhet.

Den radikala reformationen

Det fanns grupper som ansåg att både de lutherska och de reformerta reformatorerna inte gick tillräckligt långt i förnyelsen av kyrkan. Dessa grupper bildade olika slags radikala rörelser.

Ett exempel är de upproriska bönderna i Tyska riket 1524-25. Dessa bönder hade läst Luther och inspirerats av hans tal om en kristen människas frihet. Luther stftade på en inre, andlig frihet, men bönderna ansåg att friheten också måste ta sig uttryck i det samhälleliga livet. De framförde en rad religiösa. politiska och ekonomiska krav. till exempel lägre skatter och möjlighet att välja församlingspräst. I sina skrifter åberopade de Luther.

Upproren slogs ned med stor brutalitet, och Luther ansåg att det var rätt. Visserligen sympatiserade han med flera av de krav som framfördes, men han ogillade i hög grad att bönderna åberopade honom när de gjorde uppror. Han hade alltid predikat mot uppror – han hänvisade till Paulus ord i Romarbrevet: överheten är insatt av Gud, och den som motsätter sig överheten gör motstånd mot Gud. Han menade att bönderna blandade samman andligt och världsligt på ett otillåtet sätt; Bibeln skall inte användas som regelbok för världsliga ting, hävdade han. I skriften ”Mot de rövande och mördande bondehoparna” (1525) förklarade han att de upproriska bönder hade förtjänat döden mångfaldiga gånger, och den som kunde skulle slå, strypa och hugga ihjäl dem.

En av dem som deltog i bondeupproren var Thomas Müntzer. Han hade till en början anslutit sig till Luther och verkat som präst. Han bröt dock med Luther, som han anklagade för bokstavstro, vällevnad och undergivenhet för gudlösa makthavare. Müntzers ideal var ett jämlikt samhälle med egendomsgemenskap, och han trodde att Gud ville att den gamla samhällsordningen skulle omstörtas. I denna kamp skulle bönder och arbetare vara Guds redskap, de hade rätt att gripa till våld mot överheten. Müntzer anslöt sig därför till bondeupproren i Sydtyskland. I samband med bondehärens slutliga nederlag i Frankenhausen 1525 blev han tillfångatagen och efter tortyr avrättad.

En annan radikal rörelse uppstod i Schweiz bland Zwinglis lärjungar. Anhängarna kallades döpare, vederdöpare eller anabaptister. Det som främst utmärkte dem var uppfattningen att små barn inte skulle döpas. I stället förespråkade de dop vid vuxen ålder, då den döpte själv kan ta ställning till den kristna tron.

Från Schweiz spred sig anabaptismen till Tyskland, Österrike, Mähren och Nederländerna. Många anabaptister vägrade att använda vapen. Ofta vägrade de också att avlägga ed (i enlighet med Matteus 5), och de svor inte trohet till världsliga härskare. Vissa av dem levde i egendomsgemenskap. Anabaptisterna uppfattades av den kyrkliga och världsliga överheten (både protestanter och katoliker) som ett hot, och de blev skoningslöst förföljda som kättare och upprorsmakare.

En avgörande händelse i anabaptismens historia utspelade sig i den nordtyska staden Münster 1533-35. Anabaptister hade tagit över staden, och de inrättade ett hårt styre som inkluderade ikonoklasm samt fördrivning och till och med avrättning av motståndare. Samtidigt levde ledarna på ett uppseendeväckande vis: de idkade till exempel polygami – en av dem hade 16 fruar.

Staden intogs 1535 av trupper, och en massaker följde. Efter det kom anabaptismen att spela mindre roll.

5. Den katolska reformationen (= Motreformationen)

Den katolska kyrkan insåg att den var i stort behov av reformer. 1545 sammankallades ett kyrkomöte (kyrkomöte) i Trient. Det pågick, med avbrott, till 1563. Mötet syftade dels till att reformera kyrkan, dels till att bemöta de läror som de protestantiska reformatorerna predikade. På mötet fastslogs bland annat följande (som ifrågasatts av protestanterna):

• Både Bibeln och kyrkans tradition är normerande
• Påven är aposteln Petrus efterföljare och kyrkans ledare
• Det finns sju sakrament (se ovan)
• Skärselden existerar
• Avlatsläran är riktig, men man skall inte kunna köpa avlatsbrev för pengar
• Helgonkult och relikkult tillhör katolskt fromhetsliv
• Bilder är tillåtna. Gamla testamentets bildförbud gäller inte efter inkarnationen.

Konciliet i Trient utfärdade ett dekret om rättfärdiggörelse. Bland annat fastslogs att:
• det krävs nåd för att rättfärdiggöras, det räcker inte med gärningar
• människan har en fri vilja och kan samarbeta med Gud

Konciliet beslutade också om reformer i prästutbildningen, ordenslivet och den kyrkliga administrationen.

En förnyelse inom ordenslivet utgjordes av Jesuitorden, grundad av Ignatius av Loyola och stadfäst 1540. Jesuiterna erhöll en lång utbildning, och de lovade trohet till påven. På så vis blev de ett mäktigt instrument för katolicismens utbredning.

På protestantiskt håll svartmålades ofta jesuiterna på ett sätt som ännu påverkar svenskarnas uppfattning om dem. Det bör därför nämnas att:
• de inte befattade sig med inkvisitionen,
• de inte förespråkade våld
• satsen "ändamålet helgar medlen" inte hör till Jesuiternas principer

Ett annat redskap som kyrkan använde i kampen mot det som uppfattades som villoläror var inkvisitionen. Inkvisitionens uppgift var att undersöka och fälla domar om en viss uppfattning var förenlig med katolsk tro eller ej. Det bör påpekas att det har funnits tre olika inkvisitioner: den medeltida (som uppstod på 1200-talet), den spanska (som inrättades 1478 och var statlig) och den romerska (som inrättades 1542 och leddes av påven).

Ytterligare ett instrument i försöken att stoppa villoläror var kyrkans förteckning över förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum, ofta kallat Index. Det första romerska indexet över förbjudna böcker utfärdades 1559. Det innehöll cirka 1000 titlar. Bland de förbjudna författarna fanns förstås de protestantiska reformatorerna, men även kända humanister som Erasmus och Machiavelli.

Förf. Elisabeth Lundqvist