Kursboken Challenges to Authority är den tredje delen i serien The Renaissance in Europe: A Cultural Enquiry. Bokens författare utgår från att läsaren genom de två tidigare böckerna har fått kännedom om renässanshumanismen. Den här kursen förutsätter emellertid inte att kursdeltagarna har sådan kännedom. Jag skall därför här ge en kort beskrivning av renässanshumanismen. Den som vill veta mer kan gå vidare via länkarna längst ned på sidan.

Humanismen under renässansen och humanismen idag

Först och främst är det viktigt att veta att när vi talar om humanism under renässansen menar vi inte samma sak som när vi talar om humanism idag. En renässanshumanist hade andra kännetecken än en nutida humanist.

I Nationalencyklopedin skiljer idéhistorikern Bo Lindberg mellan två olika betydelser av ordet humanism. Först redogör han för den moderna betydelsen, enligt vilken humanism är

[---] ett etiskt-estetiskt förhållningssätt som grundas i en normativ uppfattning av människans väsen. Därmed avses å ena sidan att människan har ett värde som inte får kränkas, å den andra att hon har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet. Humanism innebär ett avståndstagande från olika former av brutal eller förnedrande behandling av människor. Humanism står också i opposition till teorier som förnekar människans frihet och beskriver henne som styrd av ödet, arvsynden, sin biologiska natur, det genetiska arvet, den sociala miljön eller andra strukturer. Humanism är ett honnörsbegrepp med vidsträckt och diffus användning i vardagsspråket och den allmänna debatten. [---]

2004-02-25 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=206086

Sedan beskriver Lindberg den andra betydelsen: humanismen som en historisk företeelse:

ett bildningsprogram där människans förädling antas bäst bli förverkligad genom studiet och efterliknandet av den grekisk-romerska antiken. Humanism i denna mening innefattar i regel element av det humanistiska förhållningssätt som beskrivits under moment 1, men framför allt är den en kulturströmning som frambringat pedagogiska, litterära, konstnärliga och lärda insatser. Humanismen uppstod på 1300-talet i Norditaliens stadsstater, i vilkas politiska kultur ett nytt intresse för framför allt den romerska antiken utvecklades. [---]

2004-02-25 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=206087

När vi under kursen diskuterar humanismen, till exempel förhållandet mellan humanism och reformation, är det alltid humanism i den andra betydelsen vi diskuterar, alltså humanism som en historisk företeelse, en kulturströmning som uppstod i Italien på 1300-talet och spred sig till övriga Europa under 1400- och 1500-talen.

Renässanshumanisterna

Följande punkter kan sägas känneteckna renässanshumanisterna. (Det innebär emellertid inte att varje punkt stämmer in på varje renässanshumanist.)

• De vördade antiken, både den grekiska och den romerska. De betraktade medeltiden som en nedgångsperiod då den antika lärdomen förföll. De betraktade antikens moralfilosofi som värdefull fastän den var hednisk.

• Jämfört med medeltidens lärda män (de s k skolastikerna) intresserade de sig inte lika mycket för religiösa frågor. De ogillade abstrakt teologi.

• Obs att de två ovanstående punkterna inte innebär att humanisterna var hedningar - med få undantag var de kristna.

• De bedrev särskilda studier, s k studia humanitatis. Studia humanitatis bestod av fem ämnen: grammatik, retorik, poesi, historia och moralfilosofi.

• De skattade retoriken högt; att uttrycka sig väl ansågs tyda på själslig förfining. De hånade de medeltida skolastikernas torra sätt att skriva, där fokus låg på systematiska analyser och begreppsdefinitioner. Lite grovt kan man säga att medan skolastikerna satte textens innehåll högst (till priset av dess njutbarhet), satte humanisterna textens form högst (till priset av dess exakthet).

• De ville skriva ett klassiskt latin, såsom Ciceros. De föraktade det medeltida latinet, som de kallade munklatin.

• De ville läsa de antika texterna på originalspråk, inte i latinsk översättning såsom skolastikerna gjort. Slagordet var "Ad fontes" (till källorna). De letade därför efter gamla manuskript, och många av dem lärde sig grekiska.

• De intresserade sig för historieskrivning, i synnerhet historiska skildringar av krig och politik, eftersom de ansåg att sådana kunde ge nyttig lärdom.

• De ville förbättra utbildningen. Naturligtvis propagerade de för studia humanitatis. De ansåg att utbildningen skulle ha praktisk nytta, vilket de menade att den medeltida skolastiken inte hade.

• Många humanister ville förena ett kontemplativt liv med ett aktivt liv, det vill säga: de ville både ägna sig åt läsning och begrundan och åt det politiska livet.

• De ville efterlikna antikens stora män. Den störste idolen var Cicero; många humanister strävade efter att både skriva och leva som denne romerske politiker och författare.

• Till skillnad mot medeltidens skolastiker intresserade de sig inte för logik, metafysik och naturfilosofi.

• Renässanshumanisterna hade dock inte en gemensam filosofisk lära, och inte heller hade de en enhetlig uppfattning i religiösa frågor.

Förf. Elisabeth Lundqvist

Vidare läsning om renässanshumanismen

Den som vill kan läsa mer om renässanshumanismen på följande webbsidor. Detta är inte obligatorisk läsning på kursen Renässansens Motkulturer.

Mikael Hörnqvists kurs Renässansens kulturhistoria, Moment 2 Renässanshumanismen:
Innehållsförteckning
Introduktion
Humanismen - ett utbildningsprogram

Library of Congress Vatican Exhibit:
Humanism: Seeking the Wisdom of the Ancients
Humanist Theology: Scholarship Challenges Tradition